Hyckleriet fortsätter!

Svenska modellen, demokrati, yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, socialt skyddsnät och bla bla bla.
Spel för gallerierna, inser vissa, medans den stora massan sväljer betet. För korruption är ju sånt som
bara finns i andra länder...eller?
Sockerpsykos ska åter igen peka på hycklerier i vår samtid. Hycklerier som hade kunnat krossas om
inte svensk mainstreammedia var så fega i sitt strypkoppel som staten, Bonniers och Stenbäck, m fl håller i.
Steg för steg ska vi, i en följetong, påvisa exempel på alla dessa myter. Först ut till sågning blir socialen.
Att det sociala skyddsnätet bara är falsarium vet alla som någonsin behövt ta hjälp av socialen eller psykvården. Men det klart, så länge medelklassen tror att det
existerar kan de lugna sina samveten och känna en falsk trygghet, så varför inte? De känner inte till sanningen,
att människor kämpar arslet av sig för att nå upp till de ofantligt sjuka krav som socialen ställer på redan socialt utslagna, för att sedan få några
matkuponger och hänvisningen "nästa månad kanske".
Ta grabben som hotade med att ta sitt liv inne på soc i Alby, t.ex, och blev utkörd av väktare.
Senare på kvällen tog han en överdos blandade läkemedel och det var ren slump att en granne kom förbi och räddade hans liv.
Lägenheten rök dock någon vecka senare och jag brukar se honom i sthlm city. Bostadslös och alkoholiserad.
En gång i tiden ville han ta tag i sitt liv. Soc dödade den viljan.

Småbarnsfamiljen som blev nekade socialbidrag för att han var skriven
på annan ort är ett annat exempel. Han levde under dödshot och fick inte skriva sig där han var inneboende för ägaren.
Socialkontoret på den andra orten vägrade diskutera saken på telefon. Han var tvungen att komma till kontoret.
Så, med risk för sitt liv, åkte han till kontoret några månader senare. Väl i entrén fick han inte boka tid.
-Du måste ringa mig för att boka en tid, sa soctanten.
-Kan jag få låna din telefon då, så jag kan ringa dig, svarade mannen.
Efter mycket krångel fick han en tid. Väl där fick han veta att det inte spelade någon roll vart man var skriven.
Det är vistelseorten som räknas. Väl tillbaka i Botkyrka ringde han ett argt samtal till handledaren som nervöst hänvisade till sin chef.
Det var chefen som fattat beslutet var svaret på alla argument i det, stundtals upprörda, timslånga samtalet.
När mannen i slutet av samtalet förklarade att han var kontantlös, men inte kontakslös, tog det dock skruv.
-Jag känner en researcher på p3 och har spelat in det här samtalet, sa mannen.
-Hur kan man göra det? det kan man väl inte göra, sa handläggaren nervöst.
-Jag ringer från en IP-telefon. Allt är lagrat i ljudkortet.
-Det är olagligt med buggning, sa hon, om möjligt ännu nervösare.
-Buggning, ja. Men att som privatperson spela in ett telefonsamtal är fullt lagligt, även om det hör till kotym att informera den andra parten i början av samtalet.
Blev du nervös nu?
- Inte alls, ansvaret ligger hos min chef, pep hon.
Chefen måste i alla fall ha blivit nervös, för dagen efter satt det pengar på mannens konto.
Inspelningen var tyvärr en bluff och i slutändan var det socialkontoret som vann. Dom hade sparat in tre månaders bidrag och det går inte att få retroaktivt.
Han hade kunnat anmäla till sociala ansvarsnämnden, men orkade inte då processen redan slitit på krafterna.
Månaden därpå fick han ett jobb och har sedan dess det någorlunda bra ställt.
-Men när jag tänker tillbaks på det är det ju riktigt vidrigt.Vi hade en dotter på 1.5 år. Det är förfan barnmisshandel. Vi fick stjäla mat och blöjor till henne,
själva levde vi på nudlar och snabbmakaroner.Jag extraknäckte på att laga grannars datorer för en 50-lapp hit och dit.
Dom vi var inneboende hos var snälla och krävde inte in hyran utan lät oss betala i efterhand.

Ytterligare exempel på sociala myndigheters totala misslyckade är den om en misshandlad 12årig pojke. Föräldrarna var separerade och styvpappan trodde på uppfostran medelst knytnävar. Grabben fick flytta över till sin alkoholiserade pappa som också slog honom. Grafitti och weed blev en tillflyktsort. Till slut orkade han inte längre och kontaktade socialen.
Han hade dock redan blivit gripen för graffiti och pappan, som ägde ett företag, hävdade att grabben ljög. Socialen valde att tro på pappan och följden blev paragraf 12 hem.
-Det enda man lärde sig där var att bädda sängen och diska efter sig.... och en jäkla massa skurkknep och kontakter med andra destruktiva ungdomar. Det är en skola för tjuvar!
På 18-års dagen var det tack och hej, lycka till. Han skulle tillbaks till sin mamma igen, och den misshandlande styvpappan. Det höll en vecka.
Sedan dess har han bott på gatan och överlevt på småbedrägerier och snatterier. När han blir gripen slänger han bara pappren.
-Dom skickar brev till mamma med strafföreläggande. Jag vet inte hur mycket skulder jag har, men det är säkert över en halv miljon. När det är kontrollanter på tunnelbanan
brukar jag ta böterna så att mina vänner hinner smita.
Idag bor han i en medelstor stad och undviker Stockholm. Goda vänner har förbarmat sig över honom och han bor där gratis.
-Men jobb är bara att glömma. Allt ryker till kronofogden. De få gånger jag försökt med soc igen har tvångsplacering dykt upp och jag har varit tvungen att sticka, fort som fan.

En barndomskompis till undertecknad hamnade på fosterhem i Äggby efter lite inbrott och småskit i fjortonårsåldern. Vi var där och hälsade på en gång och när han fick komma hem ibland berättade han de mest hårresande historier. Där han bodde var det bra, men det fanns ett annat par i trakten som hade hand om två syskon. Min vän hade inlett ett förhållande med storasystern som var 16. Hon och hennes lillebror på 11 år fick städa huset hela tiden. Om det var stökigt beordrade mamman sina riktiga barn att slå och mobba dom. Dom fick 50 kr i fickpengar varje månad, medans dom biologiska fick 650 kr. Dessa jävla svin fick alltså betalt av staten för gratis barnhemtjänst! Syskonen hade inte ens något brokigt förflutet. Mamman hade dött i en bilolycka och pappan var alkoholist, enligt min väns utsago. Socialen slog dövörat till för alla klagomål från barnen. Det var helt enkelt inte sant, enligt dom.

Min frus klasskamrat huserade för några år sedan en flicka på rymmen. Den tjejen hade flytt från sina fosterföräldrar. Hon var ett stort fan av Marilyn Manson och fosterföräldrarna var
frireligiösa whackjobs. Hon var tvungen att smyga med sin livsstil och hela sin person. En dag hade mamman sett henne sminkad och med en Manson t-shirt på stan.
Hon hade slitit in henne i bilen, kört hem, slitit av henne alla kläder och slagit hennes 13-åriga nakna kropp med ett bälte. Hon stack efter några dagars misshandel. Min frus vän ville anmäla, men flickan var livrädd och vägrade. Trots allt så var ju det här ett par som hade blivit utvalda som lämpliga föräldrar av socialen och deras trovärdighet var högre.

Ingen oberoende utredningsnämnd eller granskningsnämnd finns när det gäller fosterföräldrar. Socialen gör själva bedömning och ombedömningar. De är inte speciellt självkritiska. Dessutom har de en tendens att placera barn i högreligiösa familjer, ofta med frikyrkliga, sekteristiska trosamfund.
Man kan anmäla till ansvarnämnden och länsstyrelsen. Det vet dock oftast inte barn om. Dessutom följer de oftast socialens linje.

Detta är bara en handfull individers berättelser. Tusentals och åter tusentals liknande historier finns. Socialens enda uppgift verkar vara att spara så mycket pengar som möjligt och lyfta stora löner.
Vidrigt. Svinigt. Sverige.
Hade svensk media uppmärksammat det här hade det kanske varit annorlunda. Men man lyssnar bara okritiskt på myndigheter och poliser. De fåtal gånger man granskat eller kommit med kritik har det formulerats som undantagsfall, snarare än regel.
För gatubarn och socialt utslagna, det är sånt som bara finns i andra länder.

I nästa del ska vi sönderanalysera det falsarium som demonstrationsfriheten är. Vad har den för värde, när nazister i uniform bara värnar om den för vissa målgrupper?
Och vad hände egentligen i Göteborg 2001? Finns det nya fakta? Om en månad i sockerpsykos!
Och tills dess, förhoppningsvis några krönikor och kortare betraktelser.


Sockerpsykos ber om ursäkt för den bristande publiceringstakten den senaste tiden. Förhoppningen är att det mer kontinuerligt skall komma upp samhällsgranskande artiklar och
krönikor. För detta behövs även DU! Är du en skribent som tröttnat på hyckleri och orättvisor? Är du rädd för förföljelse och vill skriva anonymt? Tror du att det sätt du skriver på passar in på Sockerpsykos?
Maila material till hejgoodag@gmail.com
Jag korrekturläser och fattar beslut om publicering eller inte, men jag ändrar aldrig innehållsmässigt. Bli sockerpsykosskribent!